Hur jag hamnade där jag är idag.
För lite mer än 24 år sedan föddes lilla jag - en tös vid namn Nathalie på UAS, 52 cm lång och 3240 g stor. Enligt min kära mamma var jag redan som ett väldigt litet barn, fantastisk att ha att göra med, nästan änglalik. Jag sov mest hela tiden, när jag väl var vaken tittade jag bara på hennes med mina stora blå ögon och lät väldigt sällan. När min lillasyster kom till världen, fjorton månader efter min egen födsel, satt jag och klappade på mammas ben för att trösta henne när lillasyster skrek av sin kolik. Redan då fanns omhändertagandet från min sida. Mamma har berättat att hon tyckte redan då att jag bara borde "vara barn" och inte känna ansvar för att alla andra skulle må bra. Dock har den egenskapen visat sig vara mitt kall här i livet - att hjälpa, läka och ta hand om andra människor.
Livet flyter på och jag växer upp, men med många trösklar att ta sig över; som mobbning, separation, ej mentalt närvarande föräldrar, en ej fysiskt närvarande förälder, självdestruktivitet, för mycket ansvar, trakasserier, skam, sorg, familj och vänner som mått väldigt dåligt samt känslor av ensamhet, hjälplöshet och total tomhet. Dock har det alltid funnits ljusglimtar, ibland i långa perioder, men oftast korta och som därefter följts av en ny tröskel.
Under vissa tidsperioder av mitt liv har jag undrat varför det jobbiga aldrig velat ta slut och varför jag inte kunnat få leva ett normalt liv som alla andra med en trygg grund att stå på med kärnfamilj, stor släkt och fantastiska relationer i stort. På senare tid har jag ju insett att i de flesta människors fall är det bara en fasad. Ingen familj är perfekt. I drömmen kan allt vara perfekt, du kan bestämma över allt och därför är det viktigt att drömma.
Den sommaren 2012 gick min knäskål ur led när jag och mormor skulle åka buss till Trosa för att hälsa på mamma. Visst, det gjorde otroligt ont och envis som jag är satte jag tillbaka knäskålen själv (sådär förskräcklig fick inte en utav mina kroppsdelar se ut; ett ben med ett hål på mitten där ett knä skulle ha suttit och med knäskålen på utsidan av benet). Jag blev otroligt väl omhändertagen den dagen av busschauffören, ambulanspersonal och all sjukhuspersonal, men ler man hela tiden och tackar för allt det goda de gör, så kan man inte bli annat än väl omhändertagen.
Det jag fick med mig hem från sjukhuset var ett relativt gott humör (det relativt goda humöret berodde på smärtan som nu började tillta rätt ordentligt), smärtstillande och ett par kryckor. Jag hade ju aldrig gått på kryckor förr och jag såg säkert ut som en gammal tant när jag skulle gå ut dit jag fick skjuts ifrån med min tygväska på axeln som hela tiden ramlade ner. Här började en lång period av att förlora min självständighet och tvingas be andra om hjälp. Den första månaden var jag helt beroende av att vänner och familj handlade mat, städade, tvättade, slängde mina sopor (förnedrande..), bäddade min säng och så vidare. Jag som alltid har kunnat klara mig själv, på nästan alla plan, hamnade i en rejäl kris. Jag tvingades acceptera att jag måste be om och ta emot hjälp för att "överleva".
Till slut fick jag nog och efter en månad slog min envishet till igen - jag började tvätta, dammsuga och laga mat fast jag fortfarande behövde två kryckor för att gå. Jag gjorde allt, bokstavligt, steg för steg. Efter att olyckan skett var det många som uttryckte att de tyckte synd om mig och "visst måste det vara jobbigt att vara hemma så länge". Det var och är inte synd om mig, jag dog inte och jag trivdes rätt bra med att nyttja tiden till det som jag själv ville. Det här endast gynnade mig - jag upptäckte och kände sådan kärlek att jag inte behövde tycka synd om mig själv. Jag bestämde mig nog omedvetet redan när olyckan skedde att jag inte skulle gräva ner mig och tycka synd om mig själv.
Flera gånger under hösten och vintern 2012 har jag fick hyllningar från oberoende personer. Här är ett sms från en väldigt nära vän under samma höst: "Jag har en tanke i huvudet: Fy fasiken vad du är grym Nathalie. Jag vet att jag har sagt det förut, men du är en sådan stor idol för mig. Beundrar din styrka så att det ryser inom mig.Tänk vad lyckligt lottad jag är som har fått följa dig under den här hösten och se allt du är kapabel till".
Såna här saker gör all smärta och alla frustrerade tårar värt det. Jag får tillbaka det som jag sänder ut, medvetet och omedvetet.
I alla fall, efter ungefär tre månader som sjukskriven ställdes jag inför nya frågeställningar - vem är jag? Vad vill jag göra med mitt liv? Vad kommer att hända när jag börjat jobba igen? Hur ser min framtid ut?
Jag började tänka. Tankarna flög. Hela dagarna satt jag och tänkte samtidigt som jag stickade en halsduk, en babyfilt eller en poncho. Jag kom inte fram till något alls, jag började bara må dåligt. Jag tog beslutet att söka hjälp av en bekant. Vi började maila och därefter prata i telefon i timmar, eftersom det blev för mycket att skriva, om våra erfarenheter genom livet. Hon gav mig numret till ett medium, en kvinna, som jag sedan bokade tid hos. Jag fick en tid mot slutet av november och räknade ned till dagen med stort D.
Denna kvinna bodde tillsammans med sin man i en flott våning på Östermalm i Sthlm, nästan vid Strandvägen, och när jag kom in dit kände jag ett lugn jag aldrig förr känt. När sittningen väl började, efter en massa pladder, berättade hon mitt liv i allmänhet, hur jag är som person och i stora drag vad jag har varit med om. Ibland gav hon sådana detaljer, så om jag inte trodde på det innan (det gjorde jag i och för sig..), gjorde jag det nu. Min haka slog i golvet och jag rös. Sedan sa hon en mening som jag aldrig kommer att glömma: "Välkommen till familjen!". Jag fick en hemkänsla som jag aldrig förr känt, det kändes även som att jag hade fått en diagnos, vilken obeskrivlig lättnad. Jag är inte knäpp och framförallt - jag är inte ensam. Helt plötsligt fick jag en förklaring till att det oförklarliga som alltid funnits där i mitt liv, som fått mig att avskärma mig från omvärlden, som fått mig att känna mig ensam fast jag har varit omgiven av människor. Min hemlighet var och är avslöjad.
Det är detta som min blogg kommer att handla om till största delen - mitt livs resa, fast ur ett nytt perspektiv samt vad som händer i mitt företag - resultatet av mitt liv hittils.
Du som läser detta har ett val - tro på det och ta eventuellt till dig det jag berättar, men om du inte tror på det, lämna denna sida och acceptera i alla fall att det är min verklighet.
All kärlek,
Nathalie
